Kapitel 16 ÄKTENSKAPET, HEMMET OCH FAMILJEN

"Åter sannerligen säger jag eder, att den som förbjuder äktenskapet är icke kallad av Gud, ty äktenskapet är instiftat av Gud för människan." (L&F 49:15)

Jag önskar betona detta. Jag vill att Sions unga män skall inse att äktenskapet inte är instiftat av människor. Det är av Gud. Det är hedervärt, och ingen man som är giftasvuxen efterlever sin religion om han förblir ensamstående. Äktenskapet är inte utformat endast för människans bekvämlighet, för att passa hennes syften och hennes uppfattningar. Det är inte avsett att hon skall gifta sig och sedan skilja sig, att ta till sig och sedan kasta ifrån sig, alldeles som hon önskar. Stora följder är förbundna därmed, följder som sträcker sig bortom nuvarande tid in i all evighet, ty därigenom föds själar in i världen och män och kvinnor erhåller sin tillvaro i världen. Äktenskapet är bevararen av den mänskliga rasen. Utan, det skulle Guds avsikter gäckas, dygden skulle förgöras och lämna plats åt last och sedefördärv, och jorden skulle bli öde och tom.

Inte heller är de förhållanden som existerar, eller borde existera, mellan föräldrar och barn och mellan barn och föräldrar något flyktigt eller av timlig natur. De har eviga följder och sträcker sig bortom slöjan trots allt vi förmår göra. Den man och den kvinna som genom Guds försyn är redskap till att föra levande själar till världen göts lika ansvariga inför· Gud och himlarna för dessa handlingar som Gud själv för sina egna händers verk och för uppenbarandet av sin egen visdom. Den man och den kvinna som deltar i denna eviga äktenskapsförordning ger sig in i någonting som är av så vittgående natur och som har så vidsträckt betydelse att liv och död och evig avkomma beror därpå. På det beror evig lycka eller evigt elände. Av detta skäl har Gud skyddat denna heliga institution med de strängaste straff och förklarat att den som är otrogen sitt äktenskapsförbud, att den som begår äktenskapsbrott, skall döden dö. Detta är skriftens lag, fastän den inte tillämpas i dag, därför att nutida civilisation inte erkänner Guds lagar när det gäller människosläktets moraliska tillstånd. Herren befallde: "Den som utgjuter människoblod, hans blod skall av människor bliva utgjutet ... " (1 Mos 9:6) Därigenom har Gud givit lagen. Livet är betydelsefullt. Ingen har rätt att ta någons liv, såvida inte Gud befallt det. Guds lag beträffande överträdande av äktenskaps-förbundet är lika sträng och är en parallell till lagen mot mord, förutom att den förra inte utförs ...

Varje ungdom i hela kyrkan bör helt förstå detta. Kyrkans auktoriteter och lärarna i våra biorganisationer skall inpränta äktenskapets helgd bos medlemmarna och undervisa dem om skyldigheten till äktenskap som den uppenbarats för oss i de sista dagarna. I detta hänseende bör en förändring ske i kyrkan, så att en gynnsammare inställning mot ett hedervärt äktenskap skapas, vilket skulle förhindra varje ung man eller ung kvinna som är medlem av kyrkan från att gifta sig på annat sätt än genom den auktoritet som godkänts av Gud. Och ingen man som bär prästadömet och är värdig och giftasvuxen bör förbli ogift. De bör också undervisa att kyskhetslagen är av största betydelse, för barn, för män och kvinnor. Den är en mycket viktig princip för Guds barn under hela deras liv, från vaggan till graven. Gud har fastställt hårda straff för överträdelse av hans lagar om kyskhet, dygd och renhet. När Guds lag råder bland människor, så utesluts de som inte är absolut rena, obefläckade och obesudlade - såväl män som kvinnor. Vi förväntar oss att kvinnor är rena, att de är fläckfria och utan vank, och det är lika nödvändigt och viktigt för en man att vara ren och dygdig som för en kvinna. Ja, ingen kvinna skulle någonsin vara annat än ren om männen v~ detta. Jesu Kristi evangelium är kärlekens lag. Att älska Gud av allt sitt hjärta och av allt sitt förstånd är det förnämsta budet, och därnäst kommer ett som är detta likt: Älska din nästa såsom dig själv. Detta bör också ihågkommas inom äktenskapet, ty det är visserligen sagt att kvinnans åtrå skall vara till hennes man och att han skall råda över henne, men avsikten är att han skall råda i kärlek och inte i tyranni. Gud regerar aldrig tyranniskt, utom då människorna så fördärvar sig själva att de är ovärdiga att leva. Då, och under sådana omständigheter, har historien visat oss att han. sänder straffdomar över dem och utplånar och förgör dem. - Improvement Era, jul 1902, s 713-717.

Många människor tänker sig att det finns något syndigt i äktenskapet. Det finns en avfällig tradition som hävdar detta. Denna föreställning är falsk och mycket skadlig. Det är tvärtom så att Gud inte endast hedrar äktenskapet; han befaller att äktenskapet skall ingås. Medan människan ännu var odödlig, innan synden kommit in i världen, förrättade vår himmelske Fader själv den första vigseln. Han förenade våra första föräldrar med det heliga äktenskapets band och befallde dem att vara fruktsamma och föröka sig och uppfylla jorden. Denna befallning har han aldrig ändrat, avskaffat eller upphävt, utan den har fortsatt att vara i kraft genom alla släkten.

Utan äktenskapet skulle Guds avsikter gäckas vad beträffar denna värld, ty ingen människa skulle finnas, ingen som lydde hans övriga befallningar.

Det tycks finnas någonting som ligger bortom och ovan de skäl som är uppenbara för människors förstånd till att kyskhet bringar styrka och kraft till jordens folk, men så är det.

I dag översvämmas den civiliserade världen av en flod av orättfärdighet. En viktig orsak härtill är försummelsen av äktenskapet. Det har förlorat sin helgd i de flesta människors ögon. I bästa fall är det ett världsligt kontrakt, men ofta är det en tillfällighet eller en nyck, eller ett medel för att tillfredsställa begär. Och när förbundets heliga natur förbises eller förloras ur sikte, så blir brytandet av äktenskapslöftena, under nuvarande allmänna moraliska fostran, endast en bagatell, ett obetydligt felsteg. Försummelsen av äktenskapet, denna tendens att uppskjuta ansvaret till medelåldern som så fördärvligt påverkar kristenheten, är märkbar också bland de heliga.

Vi förespråkar absolut inte de mycket tidiga äktenskap som var förhärskande för några århundraden sedan.

Det vi vill inpränta i de heliga är att den lagliga föreningen mellan könen är en lag given av Gud och att vi måste ära den lagen för att välsignas av honom. Om vi inte gör det, så kommer inte det faktum att vi kallas med hans namn att frälsa oss från det onda som försummandet av denna lag för med sig. Vi är endast hans folk då vi åtlyder hans lag. När vi inte gör så, kan vi förvänta oss samma olyckliga konsekvenser som resten av mänskligheten av samma skäl.

Vi tror att varje man som bär det heliga prästadömet bör vara gift, med undantag av de mycket få män som på grund av psykiska eller fysiska defekter inte är lämpade för äktenskap. Varje man är en sämre man i den mån han är olämplig för det äkta ståndet. Vi hyser åsikten att ingen man som har möjlighet att gifta sig helt efterlever sin religion om han förblir ogift. Han gör sig själv en otjänst genom att bromsa sin tillväxt och begränsa sina: erfarenheter och handlar fel mot samhället genom det icke önskvärda exempel han är för andra förutom att han själv blir en farlig faktor i samhället.

Vi säger till våra ungdomar: Gift er, och gift er på rätt sätt. Gift er inom er tro och låt vigseln ske på den plats som Gud utsett, Lev så att ni kan bli värdiga denna välsignelse. Om emellertid hinder som inte just nu kan undanröjas omöjliggör denna den mest fullkomliga äktenskapsformen, så låt er biskop förrätta vigseln och far sedan vid första möjliga tillfälle till templet. Men gift er inte med någon utanför kyrkan, då sådana föreningar nästan utan undantag leder till olycka och gräl och ofta slutligen till skilsmässa. Dessutom är sådana äktenskap inte behagliga inför himmelen. Den troende och den icke troende bör inte förenas, ty förr eller senare, i tiden eller i evigheten, måste de skiljas åt igen.

Nu önskar vi med heligt nit betona det avskyvärda i sexuella synder. Fastän de ofta betraktas som obetydliga av dem som inte känner Guds vilja, så är de en styggelse i hans ögon, och om vi skall förbli ett folk som gynnas av honom, måste dessa synder skys som helvetets portar. De onda följderna av dessa synder är så uppenbara i last, brott, misär och sjukdomar att det kan tyckas som om alla, unga och gamla måste inse och känna dem. De förstör världen. Om vi skall bevaras måste vi sky dem, inte utöva det minsta därav, ty de försvagar och förslappar, de dödar människan andligt och gör henne ovärdig att finnas-bland de rättfärdiga och i Guds närhet. - Juvenile Instructor, 1 jul 1902, s 400. 

Ingen människa kommer någonsin att inträda där förrän hon utfört sin mission, ty vi har kommit hit för att bli Gud lika. Han skapade oss i begynnelsen till sin egen avbild och i sin egen likhet, och han gjorde oss: till man och kvinna. Vi kunde aldrig skapats till Guds avbild om vi inte skapats till såväl man som kvinna. Läs skrifterna, så kommer ni själva att se hur Gud utfört detta. Han har skapat oss till sin egen avbild och likhet och här är vi män och kvinnor, föräldrar och barn. Och vi måste bli mer och mer lika honom - mer lika honom i kärlek, i barmhärtighet, i förlåtelse, i tålamod, i långmodighet och fördragsamhet, i renhet, i tanke och handling, i intelligens och-i alla avseenden så att vi må bli värdiga att upphöjas i hans närhet. Det är för detta vi kommit till jorden. Detta är det verk vi har att utföra. Gud har visat oss vägen och givit oss medlen genom vilka vi kan fullborda och uppfylla vår mission på jorden och fullkomna vår bestämmelse. Ty. vi är bestämda och förutordinerades till att bli lika Gud, och såvida vi inte blir lika honom kommer vi aldrig att tillåtas bo hos honom. När vi blir lika honom kommer vi att finna att vi förs fram inför honom i den form i vilken vi skapades, man och kvinna. Kvinnan kan inte komma dit ensam och mannen kan inte komma dit ensam, och göra anspråk på upphöjelse. De kan uppnå en viss grad av frälsning ensamma, men när de upphöjs kommer detta att ske enligt det celestiala rikets lag. De kan inte upphöjas på något annat sätt, vare sig de levande eller de döda. Vi gör klokt i att lära något om varför vi bygger tempel och varför vi i dem utför förordningar för såväl döda som levande. Vi gör detta för att vi skall bli lika honom och bo med honom i evighet, för att vi må bli Guds söner, Guds arvingar och medarvingar med Jesus Kristus. -· Predikan i tabernaklet, 12 jun 1898.

De som åtagit sig äktenskapets ansvar bör se till att de inte gör våld på naturens ordning, att de inte förstör livets princip inom sig eller överträder något av Guds bud. Det bud han gav i begynnelsen, att människorna skulle föröka sig och uppfylla jorden, gäller fortfarande bland människornas barn. Måhända kan ingen större synd begås av det folk som omfattat detta evangelium än att förhindra eller förgöra liv på något sätt. Vi föds in i världen för att vi skall ha liv, och vi lever för att vi må ha glädjens fullhet, och om vi skall uppnå glädjens fullhet måste vi lyda vår skapelses lag och den lag genom vilken vi kan erhålla uppfyllelsen av våra rättfärdiga förhoppningar och önskningar- Evigt liv. - CR, apr 1900, s 40.

Varför undervisade han· oss om evig förening mellan man och hustru? Emedan Gud visste att vi var hans barn här och skall förbli hans barn för evigt och att vi var individer lika mycket som han, att vår personlighet var lika individuell som Guds Sons och därför skulle fortsätta i all evighet. Därigenom skulle den man som erhållit sin hustru genom Guds kraft för tid och all evighet ha rättighet att göra anspråk på henne och hon att göra anspråk på sin make i den tillkommande världen. Ingen av dem skulle förändras, utom från dödlighet till odödlighet. Ingen skulle bli någon annan än sig själv, utan de skulle behålla sin identitet in i nästa värld alldeles som de utövar sin personlighet och åtnjuter sin identitet här. Gud har uppenbarat denna princip, och den står i samband med den kunskap vi har om kroppens verkliga, bokstavliga uppståndelse, alldeles sådan den är och så som profeterna har förkunnat i Mormons bok. - CR, apr 1912, s 136-137; Mos 15:20-23; 16:7-11; Al40.

Våra förbund (familjen) är inte avsedda enbart för detta liv, för tiden, som vi åtskiljer den från evigheten. Vi lever för tid och för evighet. Vi skapar föreningar och relationer för tid och all evighet. Våra böjelser och våra önskningar visar sig lämpliga och beredda att bestå inte endast genom det timliga livet, utan genom all evighet. Vilka finns det förutom sista dagars heliga som hyser åsikten att vi bortom graven skall fortsätta i familjeorganisationen, att fadern, modern och barnen känner igen varandra och erkänner det för-hållande i vilket de står till varandra, att denna familjeorganisation är en enhet i Guds verks stora och fullkomliga organisation samt att allt detta är avsett att fortsätta genom tid och evighet?

Vi lever för evigheten och inte endast för ögonblicket, Döden skiljer oss inte från varandra, om vi inträtt i heliga förbund med varandra genom den auktoritet som Gud uppenbarat för människornas barn. Våra familjeband är skapade för evigheten. Vi är odödliga varelser, och vi ser fram emot den tillväxt som kan uppnås i ett upphöjt liv sedan vi visat oss trofasta och sanna mot de förbund vi slutit här, och sedan kan vi erhålla glädjens fullhet. En man och en kvinna som omfattat Jesu Kristi evangelium och som påbörjat ett liv tillsammans borde vara i stånd att genom sin kraft, sitt exempel och sitt inflytande förmå sina barn att efterlikna dem i fråga om dygd, heder och redbarhet i Guds rike, vilket kommer att lända dem till fördel och frälsning. Ingen kan råda mina barn med större allvar och omsorg om deras lycka och frälsning än, jag själv. Ingen har större intresse av mina egna barns välfärd än jag. Jag kan inte få fullkomlig glädje utan dem. De är en del av mig. De är mina, Gud har givit dem till mig, och jag vill att de skall vara ödmjuka och undergivna under evangeliets fordringar. Jag vill att de skall handla rätt och göra det rätta i varje detalj, så att de blir värdiga den utmärkelse som Herren givit dem i det att de räknas bland hans förbundsfolk vilket är utvalt framför alla andra folk, emedan de gjort uppoffringar för sin egen frälsning i sanningen. Vad beträffar världens seder, har jag inte mycket att säga om ämnet, men jag anser att vi lever i en tidsålder vars själva inriktning är last och ondska. Jag tror att dagens mode, särskilt kvinnors mode, i mycket stor utsträckning tenderar mot ondska och inte mot dygd eller anständighet, och jag beklagar detta uppenbara faktum, ty man kan konstatera det på alla håll. Unga män vill skaffa sig hem som är smakfulla, som är fina i alla avseenden och lika moderna som någon annans innan de vill gifta sig. Jag anser detta vara ett misstag. Jag tror att unga män och unga kvinnor bör vara villiga, än i dag och under nuvarande förhållanden, att ingå det heliga äktenskapsförbudet tillsammans och tillsammans kämpa för framgång, möta hinder och svårigheter och hålla samman för att nå framgång och samarbeta i allt det timliga så att de kan lyckas. Då lär de sig älska varandra mera, och de blir mer eniga under sina liv, och Herren välsignar dem rikligare. Jag beklagar och anser det vara något mycket ont att det bland kyrkans medlemmar kan finnas den åsikten att man bör förhindra att barn föds. Jag anser detta vara ett brott varhelst det inträffar där man och hustru besitter hälsa och kraft och är fria från orenheter som menligt skulle påverka deras avkomma. Jag tror att då människor tar sig före att förhindra eller förebygga barns födelse, kommer de i sinom tid att skörda besvikelse. Jag tvekar inte att säga att jag anser detta vara ett av de största brotten i världen i dag, denna onda sedvänja. - Relief Society Magazine, jun 1917, s 314.

Jag tror det är ganska väl känt överallt att jag säger vad jag tycker, när jag säger något alls. Därför hoppas jag ni ursäktar, mormon, jude och icke jude, troende och icke troende som är närvarande i denna församling, om jag säger att jag hellre skulle lägga ett av mina barn i graven än se det vända ryggen till detta evangelium. Jag tar hellre mina barn till kyrkogården och ser dem begravas i oskuld än ser dem fördärvas av världens sätt att leva. Jag går hellre själv i graven än är förenad med min hustru utanför det nya och eviga förbundet. Just så heligt anser jag detta vara. Men vissa medlemmar i kyrkan har inte samma åsikt. Några anser att det inte spelar någon roll om en flicka gifter sig med en man i kyrkan, full av tro på evangeliet, eller en otroende. Vissa av våra ungdomar har gift sig utanför kyrkan, men mycket få av dessa har undsluppit bedrövelse. Jag vill se sista dagars heliga gifta sig med sista dagars heliga, metodister gifta sig med metodister, katoliker gifta sig med katoliker och presbyterianer gifta sig med presbyterianer och så vidare. Må var och en hålla sig inom sin egen tro och kyrka. Det finns ingenting inom det religiösa området som skulle smärta mig mera än att se någon av mina pojkar gifta sig med en icke troende flicka eller någon av mina flickor gifta sig med en icke troende man. Så länge jag lever och så länge de lyssnar till min röst; kan ni lita på att ingen av dem någonsin kommer att göra så, och jag önskar till Gud att varje far i Israel såg på samma sätt som jag och var villig att genomföra detta på det sätt som jag ämnar göra. - Oktoberkonferensen 1909.

Varför lärde Jesus att det inte skulle ske några giftermål i och att man inte skulle givas i äktenskap i nästa värld? Varför undervisade han om lärdomen att äktenskapet instiftats av Fadern och var avsett att ingås i detta liv?

Varför tillrättavisade han dem som sökte snärja honom då de inför honom drog fram exemplet på uppfyllandet av Moselagen - ty Moses skrev ju den lag som Gud gav honom - att om en man gifte sig i Israel och dog utan att ha fått avkomma, det var hans brors, plikt att ta till sig hans änka och skaffa avkomma åt sin broder; och då sju av dessa bröder - (tvivelsutan ett problem som dessa män förelade: Frälsaren för att snärja honom om de kunde) - hade tagit henne till sig, vem skulle hon då tillhöra i uppståndelsen, då hon tillhörde dem alla? Jesus förkunnade för dem: "I faren, vilse, ty I förstån icke skrifterna, ej heller Guds kraft." De förstod inte principen om besegling för tid och all evighet, att vad Gud sammanfogat kan varken människor eller döden åtskilja. (Matt 19:6) De hade avvikit från denna princip. Den hade kommit ur bruk bland dem. De hade upphört förstå den, och följaktligen förstod de inte sanningen, vilket Kristus gjorde. Hon kunde i evigheten endast bli hustru till den man med vilken hon genom Guds kraft förenats för såväl tid som evighet. Kristus förstod denna princip, men han kastade inte sina pärlor för de svin som frestade honom. - CR, apr 1912, s 136.

XOfficiellt tillkännagivande: "Alldenstund en mångfald rykten är i omlopp som förkunnar att månggifte ingåtts i strid med president Woodruffs officiella tillkännagivande av den 26 september 1890, allmänt kallad Manifestet, vilket utfärdades av president Woodruff och antogs av kyrkan vid generalkonferens den 6 oktober 1890, och vilket förbjöd alla giftermål som bröt mot landets lagar, bekräftar jag, Joseph F Smith, president för Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, härmed och förkunnar att inga sådana vigslar förrättats med Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heligas sanktion, medgivande eller vetskap, och jag tillkännager härmed att alla sådana äktenskap är förbjudna. Om någon ämbetsman eller medlem av kyrkan åtar sig att förrätta en sådan vigsel eller att ingå ett sådant äktenskap, kommer han att anses överträda kyrkans lagar och han kommer att behandlas i enlighet med kyrkans regler och föreskrifter och uteslutas därifrån.

Joseph F Smith President för Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars heliga. - CR, apr 1904, s 75.

Vi har tillkännagivit vid tidigare konferenser, liksom det tillkännagavs av president Woodruff, liksom det tillkännagavs av president Snow och liksom det åter tillkännagavs av mig och mina bröder och bekräftades av Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, att månggifte har upphört i kyrkan. Det finns ingen man idag i kyrkan eller någon annanstans som har rätt att förrätta vigslar i plurala äktenskap - inte en enda! Det finns ingen man eller kvinna i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga som har rätt att ingå månggifte. Det är inte tillåtet, och vi har bemödat oss efter bästa förmåga att förhindra människor från att av beräknande personer ledas in i ett olyckligt förhållande som är förbjudet av konferenserna och av kyrkans röst, ett förhållande som åtminstone i viss utsträckning medfört klander mot vårt folk. Jag vill säga att vi gjort allt vad som står i vår makt för att förhindra detta. För att vi skulle kunna göra detta har vi gjort vårt yttersta för att finna de män som varit redskap och orsak till att människor letts till sådant. Vi finner det mycket svårt att spåra dem, men då vi finner dem och har bevis mot dem, förfar vi med dem på samma sätt som vi förfarit med de andra som vi lyckats finna. - CR, apr 1911, s 8.

Ungkarlsståndet och små familjer inger det ytligt tänkande sinnet uppfattningen att de är önskvärda eftersom de medför ett minimum av ansvar. Den anda som skyr ansvar skyr också arbete. Lättja och nöjen ersätter flit och nitiskt arbete. Kärleken till nöjen och ett behagligt liv ställer i sin tur krav på unga män som vägrar se på äktenskap och det därmed följande familjelivet som en helig plikt. Det största felet ligger hos de unga männen. vår· tids lättsinne leder dem från pliktens och ansvarets stigar till en nöjesälskande världs fallgropar. Deras systrar är offer för försummelse och stor orätt vad gäller samhälls- och familjeliv.

Kvinnor skulle gifta sig om de kunde och skulle med glädje ta på sig familjelivets ansvar. Denna förlust för hemmet är en förlust som måste göra sig kännbar för nationen framledes. Tiden kommer att rättfärdiga Guds lagar och sanningen att enskild mänsklig lycka står att finna i plikt: uppfyllelse och inte i bekvämlighet och frihet från omsorger. Världens anda är smittsam. Vi kan inte leva mitt i sådana samhällsförhållanden utan att lida av de följder som dessa lockelsen för med sig. Våra ungdomar kommer att frestas följa världens exempel som de ser omkring sig. Redan finns det en stark tendens att göra förpliktelsen att gifta sig till ett åtlöje. Ambition och strävanden framställs som ursäkt för att uppskjuta äktenskapet tills ett visst mål uppnåtts. En del av våra ledande unga män önskar först slutföra sina studier på hemorten och annanstädes. Då de är naturliga ledare i samhället är deras exempel farligt och ursäkten är synnerligen tvivelaktig. Det vore långt bättre att många sådana unga män aldrig började i college än att collegelivet får bli en ursäkt för att uppskjuta äktenskapet förbi den lämpliga åldern-Juvenile Instructor, årg. 40, s 240, 241, 15 apr 1905.

Mina bröder! Var trogna era familjer, var trogna mot hustrur och barn. Undervisa dem. om livets väg. Låt dem inte komma så långt bort från er att de glömmer er eller hederns, renhetens eller sanningens principer. Undervisa era barn så att de inte kan begåsynd utan att göra våld på samvetet. Lär dem sanningen, så att de inte kan vika därifrån. Vänj dem vid den väg de bör vandra, så viker de ej därifrån när de blir gamla. Om ni håller era pojkar nära ert hjärta, tar dem i er famn och om ni får dem att känna att ni älskar dem, att ni är deras föräldrar, att de är era barn och håller dem nära er, så går de inte alltför långt bort från er, och de begår då inga verkligt stora synder. Men det är då ni kör ut dem från hemmet, undandrar dem er tillgivenhet - ut i kvällens mörker och till de fördärvades eller förnedrades sällskap, det är då de tycks er tröttsamma eller då ni är trötta på deras oskyldiga röster och småprat i hemmet och säger: "Gå och var någon annanstans", - det är detta slags behandling av barnen som driver dem bort från er och hjälper till att göra dem till brottslingar och trolösa människor. Ni har inte råd att göra sådant. Hur skulle det kännas för mig att inträda i Guds rike (om sådant vore möjligt) och se ett av mina barn utanför bland trollkarlar, äktenskapsbrytare och dem som älskar och utövar lögn, och detta på grund av att jag försummat min plikt mot honom eller inte hade varit tillräckligt sträng mot honom? Tror ni att jag kan upphöjas i min Guds rike med denna fläck på min själ? Jag säger er: Nej! Ingen kan komma dit utan att ha försonat för sådana brott som detta-ty det är ett brott i Guds och människors ögon om en far obetänksamt eller med berått mod försummar sina barn. Detta är min åsikt. 11a hand om era barn. De är Israels hopp och på dem kommer så småningom att vila ansvaret för Guds rike på jorden. Herren välsigne dem och bevare dem på rättfärdighetens stig. Detta ber jag ödmjukt i Jesu Kristi namn. Amen. -CR, apr 1902, s 87.

Jag hoppas uppriktigt att vi hos det uppväxande släktet skall lyckas inpränta uppriktig hänsyn, inte bara för sig själva så att de håller sig rena och obefläckade av världen, utan också uppriktig hänsyn till andras rättigheter och förmåner. Våra barn bör undervisas om att inte bara respektera sina fäder och mödrar, sina bröder och systrar. De bör också läras att respektera alla människor, och särskilt bör de undervisas och uppfostras till att hedra de gamla och de svaga, de olyckliga och de fattiga, de behövande och de som saknar förståelse från medmänniskorna.

Alltför ofta ser vi en benägenhet hos våta barn att driva med mindre lyckligt lottade. En stackars krympling eller en efterbliven person kommer, och pojkarna gör narr av honom och fäller opassande kommentarer. Det är helt och hållet fel och en sådan anda borde aldrig kunna bevittnas bland de sista dagars heligas barn. De bör lära sig bättre hemma. De bör i grunden undervisas och lära sig handla bättre än detta i våra söndagsskolor, och vad det beträffar i alla andra skolor också, där våra barn går. Våra barn bör undervisas om att vörda det som är heligt. De bör vörda Guds namn. De bör hålla i helig vördnad Guds Sons namn. De bör inte missbruka deras heliga namn och de bör också undervisas om att respektera och vörda Guds tempel, sina fäders och mödrars bönehus. Våra barn skall också undervisas om att de har samma rättigheter i Herrens hus som sina föräldrar eller grannar eller vem som helst. Det smärtar mig alltid att se våra små förmenade denna rätt. Jag bevittnade en liten episod vid vårt möte i eftermiddags. Ett litet barn satt bredvid sin mor p~ bänken. Någon kom fram och lyfte bort det lilla barnet och intog själv dess plats och lät barnet stå. Jag vill säga till er, mina bröder och systrar, att denna handling gav mig ett stygn i hjärtat. Jag skulle inte för någon form av världslig lön vilja bedröva ett litet barns hjärta i Guds hus. En sådan handling kunde lämna ett sådant intryck i barnets sinne att bönehuset skulle bli en motbjudande plats och barnet skulle hellre hålla sig borta än komma dit och bli förolämpat. -Juvenile Instructor, årg 39, s 657, 9 okt.1904.

Föräldrarna bör för det första, oavsett omständigheter, älska och respektera varandra och alltid behandla varandra med aktning och med vänlighet.

Mannen skall visa sin hustru största artighet och respekt. Mannen bör aldrig förolämpa henne. Han bör aldrig tala förringande om henne utan alltid visa henne största uppskattning. Vi gör det kanske inte alltid. En del av oss kanske inte gör det alls. Icke desto mindre är det så att vi bör göra det. Hustrun bör också behandla sin man med största respekt och artighet. Hennes ord till honom inte vara skarpa, sårande eller sarkastiska. Hon bör inte tala förklenande eller förringande om honom. Hon får inte gnata honom. Hon skall inte försöka uppväcka hans vrede, eller skapa otrivsel i hemmet. Hustrun bör vara en glädje för mannen och hon bör i hemmet leva och uppträda så att hemmet för maken blir den glädjerikaste och mest välsignade platsen på jorden. Detta skall vara förhållandet mellan man och hustru, far och mor, inom hemmets heliga väggar. Då blir det lätt för föräldrarna att bibringa barnen inte bara kärlek till fäder och mödrar, inte bara respekt och artighet mot föräldrarna, utan också kärlek och hövlighet och hänsyn mellan barnen i hemmet. De små bröderna respekterar då sina små systrar. De små pojkarna respekterar varandra. De små flickorna respekterar varandra och flickorna och pojkarna respekterar varandra och behandlar varandra med den kärlek, hänsyn och respekt som bör iakttas i hemmet av de små barnen. Då blir det lätt för Söndagsskolans lärare att fortsätta undervisningen under sabbatsskolans heliga inflytande. Barnet blir då fogligt och lätt att leda, eftersom grunden för en riktig fostran har nedlagts i dess hjärta och förstånd i hemmet. Läraren kan då hjälpa de små barnen, som uppfostrats under detta lämpliga inflytande, att visa respekt och artighet mot alla människor, särskilt mot mindre lyckligt lottade, mot äldre och svaga. -CR, apr 1905, s 84-85.

När jag tänker på våra mödrar, våra barns mödrar och inser att de under evangeliets inspiration lever dygdiga, rena, hedervärda liv, trogna mot sina män och mot sina barn och trogna sin övertygelse om evangeliet, då uppfylls min själ av ren kärlek till dem! Så ädla och gudagivna, så utvalda, så önskvärda och så oumbärliga de är för uppfyllandet av Guds avsikter och fullföljandet av hans förordningar! Mina bröder, kan ni behandla era hustrur, era barns mödrar, illa? Kan ni underlåta att behandla dem med kärlek och vänlighet? Kan ni underlåta att försöka göra deras liv så behagliga och lyckliga som möjligt genom att lätta deras bördor efter bästa förmåga och göra livet bekvämt för dem och för deras' barn i deras hem? Hur skulle ni kunna underlåta detta? Hur kan någon undgå att känna ett intensivt intresse för sina barns mor och för sina barn? Om vi har Guds ande med oss, kan vi inte göra annat. Det är endast när människor förlorar den rätta andan, då de avviker från sina plikter, som de försummar eller vanärar någon själ som anförtrotts i deras vård. De är bundna att hedra sina hustrur och barn. Intelligenta män, yrkesmän, affärsmän, män som ständigt är engagerade i livets strävanden och måste ägna sin energi och sina tankar åt sitt arbete och sina plikter kanske inte njuter så många vederkvickande stunder hos sina familjer som de skulle önska, men om de har Herrens ande med sig då de utför sina timliga plikter, så försummar de aldrig sina barns mödrar, och inte heller sina barn. De underlåter inte att undervisa om livets principer och vara ett rätt exempel för dem. Gör själv aldrig någonting om vilket ni måste säga till er son: ”Gör inte så.” Lev så ni kan säga: ”Min son, gör som jag gör, följ mig, efterlikna mitt exempel.” På detta sätt bör fäder leva, var och en av oss. Det är en skam, det är försvagande och skändligt, då en medlem av kyrkan handlar på ett sätt som han vet är oriktigt och som han helst vill att hans barn inte gör efter. - CR, apr 1915, s 6-7.

När allt kommer omkring ligger den sanna storheten i att utföra det som Gud föreskrivit skall vara alla människors lott. Att vara en framgångsrik mor eller framgångsrik far är större än att vara en framgångsrik general eller framgångsrik stadsman. Det ena innebär universell och evig storhet, det andra är förgängligt. Det är sant att sådan sekundär storhet kan förenas med det som vi betecknar som alldagligt, men om denna sekundära storhet inte förenas med det som är primärt, så är detta endast tom ära. Det tillhör inte det allmänt och universellt goda i livet, även om det får sin plats i det ytliga historieskrivandet. Vår första omsorg för oss tillbaka till våt; Frälsares storslagna uppfordran: "Söken först efter hans rike och hans rättfärdighet, så skall också allt detta andra tillfalla eder." (Matt (:33)

Vi bör aldrig bli modfällda i utförandet av de dagliga gärningar som Gud förordnat skall vara människornas gemensamma lott. Varje dags arbete bör genomföras med glatt mod och med tanken och övertygelsen att vår lycka och eviga välfärd är beroende av att vi väl utför det vi bör utföra, det som Gud gjort till vår plikt att utföra. Många är olyckliga eftersom de tror att de borde uträtta något utöver det vanliga, något storverk. Vissa människor vill hellre vara trädets blomma som ses med beundran än vara en bestående del av trädet och leva den alldagliga delen av trädets liv. Låt oss inte försöka ersätta det sanna livet med ett konstlat. Verkligt lycklig är den som kan se. och uppskatta den skönhet med vilken Gud smyckat livets vardagliga ting. -Juvenile Instructor, årg 40,s 752-753, 15 dec 1905.

Föräldrarna i Sion kommer att hållas ansvariga för sina barns handlingar, inte bara tills de blir åtta år gamla, utan kanske för barnens hela liv, såvida de försummat sin plikt mot barnen medan de var i deras vård och under deras ledning och föräldrarna hade ansvaret för dem. - CR, apr 1910, s 6.

Gud förbjude att någon av oss skulle vara så dåraktigt eftergiven, så tanklös och så ytlig i vår tillgivenhet för våra barn att vi inte vågar tillrättavisa dem då de går vilse, då de handlar fel och hyser dåraktig kärlek till det som hör världen till i stället för det som hör rättfärdigheten-till, av rädsla att stöta oss med dem, Jag vill säga detta: Vissa människor har kommit att få ett så obegränsat förtroende för sina barn att de inte tror det vara möjligt att dessa kan ledas vilse eller handla fel. De tror inte att de kan handla fel eftersom de har sådant förtroende för dem. Resultatet är att de släpper dem lösa morgon, middag och kväll. De får delta i all slags underhållning och nöjen, ofta i sällskap med personer som de inte känner och inte förstår. En del av våra barn är så oskyldiga att de inte misstänker något ont, och därför är de inte på sin vakt och så snärjs de in i ondskans garn. Jag tycker inte om när andra gör det, och det är inte behagligt för mig att så att säga sätta mig på mina höga hästar, för jag vet inte vad som kommer att ske mig i framtiden. Jag vet inte vilka sorger som kan vänta mig, i mina barn eller deras barn. Jag vet inte vad framtiden har i sitt sköte, men jag skulle i dag, känna mitt liv som delvis misslyckat om något av mina barn avsagt sig lydnaden för sin far eller mor och så att säga själva tagit över kommandot för att göra som de själva ville utan avseende på föräldrarnas vilja. -Oktoberkonferensen 1909 Life of Joseph F Smith, s 404.

När det gäller familjen, och särskilt den familj där en som bär det högre prästadömet presiderar, så finns det ingen högre auktoritet än fadern. Denna auktoritet har åvilat fadern i alla tider och bland Guds folk i alla tidsutdelningar har denna auktoritet respekterats och ofta betonats genom profeternas undervisning, inspirerad av Gud. Den patriarkaliska ordningen är av gudomligt ursprung och kommer att finnas· i tid och all evighet. Det finns alltså ett särskilt skäl till att män, kvinnor och barn bör förstå denna ordning och denna auktoritet i Guds folks familjer och söka göra dem till vad Gud avsett dem att vara, ett villkor och en förberedelse för hans barns största upphöjelse. I hemmet åvilar den presiderande auktoriteten alltid fadern, i allt som gäller hemmet och familjen finns ingen högre auktoritet. För att illustrera denna princip må det räcka med ett enda exempel. Ibland händer det att äldster kallas för att smörja och välsigna någon familjemedlem. Bland dessa äldster kan finnas stavspresidenten, apostlar och till och med medlemmar av kyrkans första presidentskap. Det är under dessa omständigheter inte tillbörligt att fadern träder tillbaka och väntar sig att äldsterna skall leda utförandet av denna viktiga förordning. Fadern är där. Det är hans rättighet och hans plikt att presidera. Han skall välja vem som skall utgjuta oljan och vem som skall uttala bekräftelsen. Presiderande auktoriteter i kyrkan är här närvarande, men fadern bör inte för den skull tro att han är berövad sina rättigheter att leda utförandet av denna evangelieförordning i sitt hem. (Om fadern är frånvarande, bör modern begära att den presiderande auktoriteten tar ledningen.) Fadern presiderar vid bordet och under bönen samt ger allmänna instruktioner om det som rör familjen oavsett vem som är närvarande. Hustrun och barn bör undervisas om att den patriarkaliska ordningen i 6uds rike upprättats i en vis och ädel avsikt och att de bör stödja familjeöverhuvudet och uppmuntra honom i utförandet av de plikter samt göra allt i sin makt för att hjälpa honom i utövandet av de rättigheter och förmåner som Gud förlänat familjens överhuvud. Denna patriarkaliska ordning har sin gudomliga anda och sitt gudomliga ändamål, och de som ignorerar detta under en eller annan förevändning är inte i samklang med andan i Guds lagar såsom de föreskrivits vad gäller hemmet. Det är inte bara en fråga om vem som kan vara mest kvalificerad. Inte heller gäller det enbart vem som lever värdigast. Det är en fråga om lag och ordning och dess betydelse kan ofta ses genom det faktum att myndigheten kvarstår och respekteras långt efter det att en man i själva verket är ovärdig att utöva den.

Denna myndighet medför såväl ett stort ansvar som rättigheter och förmåner, och männen kan inte vara nog exemplariska i sina liv eller förbered sig mot omsorgsfullt för att leva i samklang med denna viktiga och av Gud förordnande levnadsregel i familjeorganisationen. Vissa löften och välsignelser är grundade på denna myndighet, och de som följer och respekterar denna myndighet finner nåd inför Guds ögon på ett sätt som inte kan ske såvida de inte respekterar och följer de lagar som Gud upprättat för hemmets ordning och auktoritet. "Hedra din fader och din moder, för att du må länge leva i det land som HERREN, din Gud, vill giva dig" var en grundläggande. lag för det forna Israel och är bindande för varje medlem av kyrkan i dag, ty lagen är evig. Det är alltså nödvändigt att organisera den patriarkaliska ordningen och auktoriteten i hemmet, och bland de sista dagars heliga bör familjedisciplin, grundad på patriarkalisk lag, omsorgsfullt utövas. Detta ~är viktigt på grund av principen liksom för den persons skull som innehar auktoriteten. Om detta sker kommer fäder att kunna ta bort många av de svårigheter som nu försvagar deras ställning i hemmet, genom ovärdiga barn.

De principer som här framlagts är av större betydelse än många föräldrar hittills trott, och det olyckliga tillståndet av i dag i många av Israels äldsters hem kan direkt spåras till brist på insikt om dessa principers sanning. - Juvenile Instructor, l roar 1-902, s 148.

Må fäderna i Israel leva som de hör, behandla sina hustrur som de bör, göra sina hem så angenäma de möjligtvis kan, lätta sina livskamraters bördor så mycket, de kan, vara ett gott exempel för sina barn, lära dem att bedja tillsammans med dem morgon och kväll och närhelst de sitter till bords för att äta, att erkänna Guds nåd när han ger dem mat att äta och kläder att sätta på sig samt erkänna Guds hand i allt. Detta är vår plikt och om vi inte utför den misshagar vi Herren, ty han har sagt så. Han har behag endast i dem som erkänner hans hand i allt. (L&F 59:7, 21) - CR, okt 1909, s 9.

Moderskapet ligger till grund för lycka i hemmet och välstånd i nationen. Gud har ålagt män och kvinnor heliga förpliktelser med avseende på moderskapet, och detta är förpliktelser som inte kan förbises utan att framkalla gudomligt misshag. I 1 Tim 2: 13-15 läser vi att "Adam blev ju först skapad och sedan Eva. Och Adam blev icke bedragen, men kvinnan blev svårt bedragen och förleddes till överträdelse. Dock skall kvinnan, under det hon föder sina barn, vinna frälsning, om hon förbliver i tro och kärlek och helgelse, med ett tuktigt väsende." Kan hon bli frä1st utan att föda barn? Hon tar i sanning en fruktansvärd risk om hon frivilligt avstår från det som är ett av Gud uttalat krav. Hur kan hon säga sig skuldfri då hon inte är oskyldig? Hur kan hon ursäkta den skuld som vilar på henne? Föräldrarnas förpliktelser när det gäller barn förnekas inte i allmänhet. Underlåtenhet att uppfylla dessa förpliktelser ursäktas emellertid alltför ofta.

"Barn", får vi lära oss, "äro en HERRENS gåva." Psalmisten sägen oss också att de är" en lön". (Ps 127 :3) Om barnen berövas sin rätt att födas, hur skall Herren då få sin lön? Barnen är ingen källa till svaghet och fattigdom hos familjen, ty de för med sig vissa gudomliga välsignelser som skapar välstånd i hemmet och nationen. "Likasom pilat i en hjältes hand, så äro söner som man får vid unga år. Säll är den mar som har sitt koger fyllt av sådana. De komma icke på skam, när de mot fiender föra sin talan i porten." (Ps 127:4-5)

Vad skall män och· kvinnor framföra som ursäkt för att de handlat tvätt emot Guds befallningar? De vilkas hjärtan står i samklang med Guds heligaste lagar gör gärna stora uppoffringar för att ärligt lyda dem.
På sistone har det i samhället uppstått ett förhållande som motarbetar de gudomliga kraven på moderskap. Män och kvinnor åberopar den enorma ökningen av kostnaderna för barnafödande; Kostnaderna för moderskap i form av läkararvoden, sjukvårdsräkningar och sjukhusavgifter är så stora att de avskräcker män och kvinnor med små inkomster. Bördan av sådana utgifter håller verkligen på att öka, och om vi riskerar att dessa står i vägen för Guds befallningar, bör någonting göras för att antingen avlägsna dem eller minska dem, och något bör göras för att beskydda familjen och nationen mot förgörelse. Detta är ett problem väl värt uppmärksamheten från våra lagstiftare, vilka beviljar generösa bidrag till sådant som är obetydligt jämfört med hälsa, välstånd och fysisk rikedom hos den nation som uppmuntrar till barnafödande. - Juvenile Instructor, maj 1915, s 290-291.

Det finns ingen organisation eller regering i världen som har en så fullkomlig plan för att fostra män och kvinnor till att utöva ansvar som Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Ledning i hemmet och i kyrkan utgör en viktig del i människornas liv, och hemmets styrelse är grunden till all lyckosam styrelse i kyrka eller stat. L hemmet är modern den främsta fostraren för de små och hennes inflytande och fostran avgör i hög grad hennes barns förmåga att i vuxen ålder åta sig ansvar för ledarskap i kyrkan och staten.

Utöver ledningen i hemmet stöder emellertid kvinnorna ofta sina män i ansvarsfulla ställningar och delar i viss mån den framgång eller det miss-lyckande som utmärker deras mäns sätt att sköta sina uppgifter. När män väljs till ansvarsfulla ämbeten i kyrkan, händer det inte sällan att en lämplig och duglig man inte kan komma i fråga på grund av hans husfrus beklagliga olämplighet, och fastän en hustru inte alltid kan sätta hinder i vägen för en mans möjligheter, kan hon icke desto mindre visa sig vara ett stort hinder- för honom _i fullgörandet av de plikter som hör till hans ämbete. Om våra systrar kunde inse hur mycket de kan hjälpa sina män vilka innehar ansvarsfulla ämbeten i kyrkan och om de bara ville känna stolthet och glädje över hur deras män handhar sina uppgifter, så skulle männens sätt att klara av offentliga ämbeten i många fall storligen förbättras.

Guds ord och lag är lika viktiga för kvinnor som villfatta visa beslut som för män, och kvinnorna bör studera och begrunda problemen i detta stora sista dagars verk med Guds uppenbarelser som utgångspunkt och såsom de må påverkas av hans Ande, vilken det är deras rätt att motta genom uppriktig och innerlig bön. En kvinna utan djup hängivenhet till det som hör Gud till är inte beredd att stå vid sin makes sida och åtnjuta hans förtroende inom de tyngre ansvar som åvilar honom i kyrkans ledning, Män gör rätt i att inte anförtro sig åt och i att vägra låta sig påverkas av hustrur vilkas världsliga ärelystnad och brist på uppskattning för det gudomliga leder dem att sträva efter personliga fördelar och självisk vinning. Hustrur till ledare i kyrkan bör ha en generös inställning till allt som rör de områden över vilka deras män presiderar. Dessa kvinnor bör inte begränsa sitt umgänge och bör undvika de missförhållanden som ofta kommer av att ge efter för ett litet kotteris inflytande och åsikter, vilket ofta tjänar själviska syften och söker personliga fördelar, -Juvenile Instructor, 1903, s 371, 372.

Det är de sista dagars heligas ansvar att undervisa sina barn om sanningen, att vänja det ni vid den väg de bör vandra, att undervisa dem om evangeliets första principer, om nödvändigheten av dop för syndernas förlåtelse och om medlemskap i Kristi kyrka. De bör också undervisa dem om nödvändigheten av att få den Helige Andens gåva genom händers påläggning, vilken leder dem in i all sanning och vilken för dem uppenbarar det förgångna och det tillkommande och som mera tydligt visar dem det närvarande, så att de må förstå sanningen och vandra i ljuset såsom Kristus är ljuset, så att de må ha gemenskap med honom och att hans blod må rena dem från alla synder. - CR, apr 1912, s 135.

{MODERSKAPET, HEMMETS OCH NATIONENS GRUNDVAL.}

Moderskapet ligger till grund för lycka i hemmet och välstånd i nationen. Gud har ålagt män och kvinnor heliga förpliktelser med avseende på moderskapet, och detta är förpliktelser som inte kan förbises utan att framkalla gudomligt misshag. I 1 Tim 2: 13-15 läser vi att "Adam blev ju först skapad och sedan Eva. Och Adam blev icke bedragen, men kvinnan blev svårt bedragen och förleddes till överträdelse. Dock skall kvinnan, under det hon föder sina barn, vinna frälsning, om hon förbliver i tro och kärlek och helgelse, med ett tuktigt väsende." Kan hon bli frä1st utan att föda barn? Hon tar i sanning en fruktansvärd risk om hon frivilligt avstår från det som är ett av Gud uttalat krav. Hur kan hon säga sig skuldfri då hon inte är oskyldig? Hur kan hon ursäkta den skuld som vilar på henne? Föräldrarnas förpliktelser när det gäller barn förnekas inte i allmänhet. Underlåtenhet att uppfylla dessa förpliktelser ursäktas emellertid alltför ofta.
"Barn", får vi lära oss, "äro en HERRENS gåva." Psalmisten sägen oss också att de är" en lön". (Ps 127 :3) Om barnen berövas sin rätt att födas, hur skall Herren då få sin lön? Barnen är ingen källa till svaghet och fattigdom hos familjen, ty de för med sig vissa gudomliga välsignelser som skapar välstånd i hemmet och nationen. "Likasom pilat i en hjältes hand, så äro söner som man får vid unga år. Säll är den mar som har sitt koger fyllt av sådana. De komma icke på skam, när de mot fiender föra sin talan i porten." (Ps 127:4-5)

Vad skall män och· kvinnor framföra som ursäkt för att de handlat tvätt emot Guds befallningar? De vilkas hjärtan står i samklang med Guds heligaste lagar gör gärna stora uppoffringar för att ärligt lyda dem.

På sistone har det i samhället uppstått ett förhållande som motarbetar de gudomliga kraven på moderskap. Män och kvinnor åberopar den enorma ökningen av kostnaderna för barnafödande; Kostnaderna för moderskap i form av läkararvoden, sjukvårdsräkningar och sjukhusavgifter är så stora att de avskräcker män och kvinnor med små inkomster. Bördan av sådana utgifter håller verkligen på att öka, och om vi riskerar att dessa står i vägen för Guds befallningar, bör någonting göras för att antingen avlägsna dem eller minska dem, och något bör göras för att beskydda familjen och nationen mot förgörelse. Detta är ett problem väl värt uppmärksamheten från våra lagstiftare, vilka beviljar generösa bidrag till sådant som är obetydligt jämfört med hälsa, välstånd och fysisk rikedom hos den nation som uppmuntrar till barnafödande. - Juvenile Instructor, maj 1915, s 290-291. 

{MANNENS FRAMGÅNG BEROENDE AV HUSTRUNS LÄMPLIGHET.}

Det finns ingen organisation eller regering i världen som har en så fullkomlig plan för att fostra män och kvinnor till att utöva ansvar som Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Ledning i hemmet och i kyrkan utgör en viktig del i människornas liv, och hemmets styrelse är grunden till all lyckosam styrelse i kyrka eller stat. I hemmet är modern den främsta fostraren för de små och hennes inflytande och fostran avgör i hög grad hennes barns förmåga att i vuxen ålder åta sig ansvar för ledarskap i kyrkan och staten.

Utöver ledningen i hemmet stöder emellertid kvinnorna ofta sina män i ansvarsfulla ställningar och delar i viss mån den framgång eller det misslyckande som utmärker deras mäns sätt att sköta sina uppgifter. När män väljs till ansvarsfulla ämbeten i kyrkan, händer det inte sällan att en lämplig och duglig man inte kan komma i fråga på grund av hans husfrus beklagliga olämplighet, och fastän en hustru inte alltid kan sätta hinder i vägen för en mans möjligheter, kan hon icke desto mindre visa sig vara ett stort hinder för honom i fullgörandet av de plikter som hör till hans ämbete. Om våra systrar kunde inse hur mycket de kan hjälpa sina män vilka innehar ansvarsfulla ämbeten i kyrkan och om de bara ville känna stolthet och glädje över hur deras män handhar sina uppgifter, så skulle männens sätt att klara av offentliga ämbeten i många fall storligen förbättras.

Guds ord och lag är lika viktiga för kvinnor som villfatta visa beslut som för män, och kvinnorna bör studera och begrunda problemen i detta stora sista dagars verk med Guds uppenbarelser som utgångspunkt och såsom de må påverkas av hans Ande, vilken det är deras rätt att motta genom uppriktig och innerlig bön. En kvinna utan djup hängivenhet till det som hör Gud till är inte beredd att stå vid sin makes sida och åtnjuta hans förtroende inom de tyngre ansvar som åvilar honom i kyrkans ledning, Män gör rätt i att inte anförtro sig åt och i att vägra låta sig påverkas av hustrur vilkas världsliga ärelystnad och brist på uppskattning för det gudomliga leder dem att sträva efter personliga fördelar och självisk vinning. Hustrur till ledare i kyrkan bör ha en generös inställning till allt som rör de områden över vilka deras män presiderar. Dessa kvinnor bör inte begränsa sitt umgänge och bör undvika de missförhållanden som ofta kommer av att ge efter för ett litet kotteris inflytande och åsikter, vilket ofta tjänar själviska syften och söker personliga fördelar, -Juvenile Instructor, 1903, s 371, 372.

{FÖRÄLDRARNAS PLIKT.}
Det är de sista dagars heligas ansvar att undervisa sina barn om sanningen, att vänja det ni vid den väg de bör vandra, att undervisa dem om evangeliets första principer, om nödvändigheten av dop för syndernas förlåtelse och om medlemskap i Kristi kyrka. De bör också undervisa dem om nödvändigheten av att få den Helige Andens gåva genom händers påläggning, vilken leder dem in i all sanning och vilken för dem uppenbarar det förgångna och det tillkommande och som mera tydligt visar dem det närvarande, så att de må förstå sanningen och vandra i ljuset såsom Kristus är ljuset, så att de må ha gemenskap med honom och att hans blod må rena dem från alla synder. - CR, apr 1912, s 135.

{ATT GE BARN VÄLSIGNELSE OCH NAMN.}

I enlighet med kyrkans praxis tas barn till medlemmar i kyrkan till det månatliga fastemötet i de olika warden och välsignas där och ges namn av biskopsrådet eller under dess ledning. Vid ett sådant tillfälle är det vanligt att biskopen kallar barnets fader, om han är närvarande och om han är en värdig äldste, att tillsammans med biskopsrådet utföra förordningen. Detta är helt och hållet lämpligt, ty den välsignelse som då uttalas är till sin natur en fars välsignelse. Den förordning som sålunda utförts under wardets möte nedtecknas av wardskamrern.

En far som innehar det högre prästadömet kan emellertid önska att välsigna och ge sitt barn namn i hemmet, kanske tidigare än det är möjligt för mor och barn att komma till ett wardets fastemöte. Många äldster önskar utföra denna förordning inom den egna familjekretsen på barnets åttonde levnadsdag eller däromkring. Detta är också i sin ordning, ty fadern, om han är värdig sitt prästadöme, har vissa rättigheter och myndighet inom familjekretsen som är jämförbar med biskopens i förhållande till wardet. Alltför ofta händer det ibland oss att familjeöverhuvudet, fastän han innehar det högre prästadömet, underlåter att ära sitt kall som hemmets andlige ledare. Det vore bättre varje äldste som är far insåg sin ställnings värdighet och höjde sig i nivå därmed och officierade i sitt heliga ämbete inom familjen. Han kan till sin hjälp kalla andra som är värdiga innehavare av det prästadöme som krävs för respektive förordning, men det är hans förmån att stå i ledningen för hemmet och att utföra de förordningar som gäller hans familj. Frågan uppstår, och den har nyligen framställts konkret: Om en äldste utför föroreningen att ge sitt eget barn namn och välsignelse i hemmet, är det då nödvändigt att förordningen upprepas under wardets möte? Vi svarar nej. Faderns välsignelse är bemyndigad, i sin ordning och tillräcklig. Men varje sådant fall måste genast rapporteras till wardets biskop, vilken gen kamrern direktiv om att göra en fullständig och riktig uppteckning där barnets namn skall medtas liksom datum för födelse och välsignelse och alla data om föräldrar etc i wardets uppteckningar. Det är hemlärarnas plikt att vid besök hos medlemmarna se till att sådana rapporter inges omgående och är fullständiga.

Upprepandet av förordningen att ge barnet namn och välsignelse förminskar gärna vår aktning för myndigheten och heligheten i en fars välsignelse inom hemmet.

Men låt oss inte glömma att om barnet inte fått välsignelse och ett namn genom vederbörlig auktoritet i hemmet, bör det tas med till wardets fastemöte vid första lämpliga tillfälle för att där erhålla välsignelsen och få sitt namn vederbörligen inskrivet i kyrkans böcker. -Juvenile Instructor, jan 1903. 

{VAKA ÖVER ERA BARN.}

Vissa människor har kommit att få ett så obegränsat förtroende för sina barn att de inte tror det möjligt för dem att gå vilse eller handla illa. De tror inte att de kan handla fel eftersom de har ett sådant förtroende för dem. Resultatet är ah de släpper dem lösa morgon, middag och kväll. De deltar i all slags nöje och underhållning, ofta i sällskap med människor de inte förstår och inte känner. En del av våra barn är så oskyldiga att de inte misstänker något ont och är därför inte på sin vakt utan snärjs av det onda. - CR, okt 1909, s 4.

{FÖRÄLDRARNAS PLIKT.}
Det är de sista dagars heligas ansvar att undervisa sina barn om sanningen, att vänja det ni vid den väg de bör vandra, att undervisa dem om evangeliets första principer, om nödvändigheten av dop för syndernas förlåtelse och om medlemskap i Kristi kyrka. De bör också undervisa dem om nödvändigheten av att få den Helige Andens gåva genom händers påläggning, vilken leder dem in i all sanning och vilken för dem uppenbarar det förgångna och det tillkommande och som mera tydligt visar dem det närvarande, så att de må förstå sanningen och vandra i ljuset såsom Kristus är ljuset, så att de må ha gemenskap med honom och att hans blod må rena dem från alla synder. - CR, apr 1912, s 135.

{ATT GE BARN VÄLSIGNELSE OCH NAMN.}

I enlighet med kyrkans praxis tas barn till medlemmar i kyrkan till det månatliga fastemötet i de olika warden och välsignas där och ges namn av biskopsrådet eller under dess ledning. Vid ett sådant tillfälle är det vanligt att biskopen kallar barnets fader, om han är närvarande och om han är en värdig äldste, att tillsammans med biskopsrådet utföra förordningen. Detta är helt och hållet lämpligt, ty den välsignelse som då uttalas är till sin natur en fars välsignelse. Den förordning som sålunda utförts under wardets möte nedtecknas av wardskamrern.

En far som innehar det högre prästadömet kan emellertid önska att välsigna och ge sitt barn namn i hemmet, kanske tidigare än det är möjligt för mor och barn att komma till ett wardets fastemöte. Många äldster önskar utföra denna förordning inom den egna familjekretsen på barnets åttonde levnadsdag eller däromkring. Detta är också i sin ordning, ty fadern, om han är värdig sitt prästadöme, har vissa rättigheter och myndighet inom familjekretsen som är jämförbar med biskopens i förhållande till wardet. Alltför ofta händer det ibland oss att familjeöverhuvudet, fastän han innehar det högre prästadömet, underlåter att ära sitt kall som hemmets andlige ledare. Det vore bättre varje äldste som är far insåg sin ställnings värdighet och höjde sig i nivå därmed och officierade i sitt heliga ämbete inom familjen. Han kan till sin hjälp kalla andra som är värdiga innehavare av det prästadöme som krävs för respektive förordning, men det är hans förmån att stå i ledningen för hemmet och att utföra de förordningar som gäller hans familj. Frågan uppstår, och den har nyligen framställts konkret: Om en äldste utför föroreningen att ge sitt eget barn namn och välsignelse i hemmet, är det då nödvändigt att förordningen upprepas under wardets möte? Vi svarar nej. Faderns välsignelse är bemyndigad, i sin ordning och tillräcklig. Men varje sådant fall måste genast rapporteras till wardets biskop, vilken gen kamrern direktiv om att göra en fullständig och riktig uppteckning där barnets namn skall medtas liksom datum för födelse och välsignelse och alla data om föräldrar etc i wardets uppteckningar. Det är hemlärarnas plikt att vid besök hos medlemmarna se till att sådana rapporter inges omgående och är fullständiga.

Upprepandet av förordningen att ge barnet namn och välsignelse förminskar gärna vår aktning för myndigheten och heligheten i en fars välsignelse inom hemmet.

Men låt oss inte glömma att om barnet inte fått välsignelse och ett namn genom vederbörlig auktoritet i hemmet, bör det tas med till wardets fastemöte vid första lämpliga tillfälle för att där erhålla välsignelsen och få sitt namn vederbörligen inskrivet i kyrkans böcker. -Juvenile Instructor, jan 1903. 

{VAKA ÖVER ERA BARN.}

Vissa människor har kommit att få ett så obegränsat förtroende för sina barn att de inte tror det möjligt för dem att gå vilse eller handla illa. De tror inte att de kan handla fel eftersom de har ett sådant förtroende för dem. Resultatet är ah de släpper dem lösa morgon, middag och kväll. De deltar i all slags nöje och underhållning, ofta i sällskap med människor de inte förstår och inte känner. En del av våra barn är så oskyldiga att de inte misstänker något ont och är därför inte på sin vakt utan snärjs av det onda. - CR, okt 1909, s 4.